Äntligen dags för min första heldag i New York! Och det öser ner med regn... Men vad gör väl det när man bara är superlycklig att vara i den här staden? Så ut på stan skulle jag!
Först: svenska ambassaden för att "checka in" som det stod på min lista för utbytesstudenter. Men väl där höjde kvinnan som öppnade dörren bara ett ögonbryn och informerade mig om att det inte var nödvändigt. Nähä.
Jag satte sedan kurs mot NYU för att skriva ut de papper jag imorgon behöver för att kunna checka in som utbytesstudent. Men på vägen passerade jag en mobilbutik och tänkte att jag kunde skaffa ett kontantkort och en telefon. Mannen i butiken tipsade mig om att låsa upp min iPhone istället hos en snubbe några gator bort, det skulle inte vara NÅGRA problem alls och det skulle gå snabbt. Okej då. Tillbaka samma väg och upp till 51st street igen. Telefonen lämnas och jag kan hämta den kl 4. Bra.
Jag tog 5th avenue ner mot Bryant park för att se om det var lika underbart som jag mindes det. Köpte lunch på Le Pain Quiotidien och lyckades matcha en halvtimmes uppehåll i regnandet. Så fantastiskt! Läste igenom en hel katalog med aktiviteter i parken under sommaren - allt från yoga och qigong till utomhusbio och lektioner i flugfiske (?!). Tog såklart en sväng in på New York Public Library också, och bara njöt av tanken att jag är där "på riktigt" nu, inte bara som turist - utan som student.
Går sedan därifrån i ösregnet till Washington Square Park och mitt (MITT!) universitet för att hämta ut mitt campuskort.
Tar en titt in i biblioteket som är enormt och knäpptyst. Inte lika pampigt och vackert som NYPL, utan mer amerikanskt och lite skräckingivande. Som en bunker. Där vi studenter tyst ska utöva våra krig mot bråkiga hjärnceller.
Sedan tillbaka till telefonupplåsaren (och obs, kom dit kl 5), där jag blev tillsagt att komma tillbaka kl 6 istället. Kom tillbaka kl 6. "Den är färdig om någon minut". Någon minut var tydligen 46 minuter för att vara exakt. Och då hade jag väntat all den här tiden för att få veta att telefonen tyvärr inte går att låsa upp. Jag ville strypa någon, men lät bli. Ljusglimten i denna historia är att när jag fördrev min tid i väntan på telefonen, hittade jag denna underbara lilla oas, mitt i stökigaste midtown:
Platsen verkade tillhöra en synagoga bredvid och var otroligt vacker. I den här lilla parken satt bara några få människor. Och de flesta bara blundade och lyssnade på vattenfallet. Andra löste sudoku, eller åt lunch. Helt magiskt!
Kram!
